Det har hänt mycket sedan sist. Jag har blivit egenföretagare för snart ett halvår sen. 1 augusti 2012 tog jag och Pappa över caféet helt själva. Vi har lyckats att lyfta det men är inte riktigt framme vid målet ännu. Det är tufft. Riktigt tufft. Jag har förändrats på många sätt. Mognat kanske? Jag har blivit så jävla tråkig! Kan gå och lägga mig halv 8 på kvällen. Sen ligger jag och kollar på någon serie. Blir besatt av serierna jag kollar på. Ganska oroväckande ändå. Att bli så besatt av någonting jag inte kan göra åt. Filmskaparna lär ju älskat mig haha. Detta blir mycket av ett fluminlägg märker jag. Men vet inte riktigt hur jag ska komma tillbaka efter ett halvårs uppehåll. Ha fått problem med att somna på nätterna. Det är jobbigt. Vet inte varför, tycker inte att jag ligger och funderar så mycket heller men de gör jag väl. Jag borde vara så jävla glad! Jag har ett jobb, ett eget café som bara är mitt! En dröm som jag har haft som gått i uppfyllelse men nej. Blir arg på mig själv. Gillar inte att vara arg på mig själv. Det leder ingenvart det heller. Vill gråta men kan inte. Varje gång jag försöker öppna mig för mamma så börjar hon skratta. Det gör allt bara mycket värre. Gör så att jag kryper in i mg själv. Vill inte prata med kompisar med att. Tänk om jag skulle börja gråta? Nej usch vad jobbigt. Vill inte belamra dem med mina problem heller. De har nog sina egna problem så de bryr sig inte om mina. Iaf inte mina riktiga problem som ligger och gnager på mig. I-landsproblem är lätta att få ur sig och ofta ganska roliga om man tänker efter. ”Roliga” saker är oftast lättast att få ur sig än tragiska. Oftast så vill jag bara skrika ut allting men nej. Kan inte. Är en offentlig person nu. Många vet vem jag är. Blir chockad ibland av att det är så. Obehagligt. Har aldrig haft det så innan. Har typ varit osynlig nästan. Vill typ att alla ska läsa detta men kommer inte be någon. Kommer inte nämna det. Då är maninte stark nog. Visa sig svag finns inte. Men jag är så trött! I kroppen. Men alla bara du är ung! Du orkar jobba! Det är bra för dig. Jag borde säkert orka att jobba mycket men det gör jag inte. Sätter press på mig själv med. Har jag inte jobbat varje helg eller nästan varje dag och ungefär 200 timmar i månaden känner jag mig oduglig. Jag kan ju jobba 200 timmar, det har jag gjort innan! Ja men det beyder ju inte att jag mpste göra det. Det är nog inte bra för mig heller. Jag måste ta mig själv tid att träffa kompisar. Träffa nya människor. Borde skaffa mig en pojkvän. Men det är liksom inget man bara skaffar sådär. Jag kan inte flörta överhuvudtaget. Kan inte prata med killar heller för den delen. Jag är inte bland de snyggaste tjejerna som finns så är inte så jätte intressant heller. Tycker inte om mig själv för fem öre så kan inte räkna med att någon annan gör de heller. Men fixa det då. Lär dig tycka om dig själv skulle många sagt. Ställ dig i speglen och säg postiva saker om dig själv varje morgon. Det hjälper inte. Jag kan säga postiva saker om mig själv. Men det är bara det att allt det negativa tar över. Det fanns en tid då det fanns mycket jag var hyffsat nöjd med, med min kropp. Men allt, ALLT det har försvunnit. Vilket har gjort att jag tappat hoppet. Jag försöker peppa mig med att gå ner i vikt. Betalar en massa pengar varje månad så jag ska göra det med. Sätter upp peppande mål och har peppande människor kring mig men jag har inte orken till att jag orkar bry mig längre. Jag är trött på att allt. Trött på min kropp som gör ont överallt hela tiden. Kiar överallt av knoppar som sitter på ryggen och armarna. Lustiga prickar som jag inte vet vad det är. Jag luktar illa med. På fel ställen. Jag skäms och är feg. Har bett mamma om hjälp med att men är för feg för att anvönda det. Läste att de kunde svida. Vill inte det. Så här feg och livrädd att någon ska märka nått och tänka illa om mig. JAg vill göra saker men ingen kan glra det med mig och det gör mig ledd med. Sotter och räkar på att och planerar men har fortfarande ingen att göra det med. Alla andra är två eller fler. Jag är själv. Jag är en. En mobbad jävel som åker utomlands med si pappa över nyår istället för fira med sina bästa vänner. Pga nyårskyssandet. Känner mig alltid utanför. Hatar det.
Avslutar inlägget med att jag vet att jag inte är själv. Jag vet att alla mina bästa kompisar finns där bara jag ber dem. Men återigen jag ör för feg. Vill nte dela med mig av att så intimt som att vara där och berätta själv. om det är någon som läser bryr jag mig inte så mycket om heller. Förmodligen ser de flesta bara en lång text. Suckar och går vidare ut på nätet..