Försöker alltid att hålla känslorna instängda och inte tänka på dem. Dessa jobbiga känslor som tvingar ut sig till ibland. Till viss musik en film eller bara helt plötsligt. Vet att jag kan inte få bort själv att jag behöver en till för att men när jag är pratar med en så har jag inte dem känslorna då stänger jag in dem, och oj vad bra jag mår igen helt plötsligt. Sen kommer nått och jag mår dåligt igen men tar jag upp på mötet sen? Nej då sitter jag o babblar om det gamla vanliga och försöker vara pigg och glad som alla ska se en .. Få inte visa på nått vis i vägen att man inte år bra.. Går bara inte. Då hamnar jag i underläge och de vore ju KATASTROF.. Egentligen inte och det vet jag alla mår dåligt och det är inget att skämmas för men varför måste man hela tiden visa sig strak för alla. Jo för att om du visar dig svag kommer vissa att trycka dig ännu mer och tillslut kommer ett uttryck tillbaka och allt blir katastrof. Förstår inte varför att måste vara så komplicerat hela tiden. Livet har sina med och motgångar det vet jag men på ett sätt vill jag inte veta det. Vill liksom inte veta vad som kommer hända i framtiden.