Sofia

Fan fan fan fan fan. Helvete fan. Snart slkiter jag i allt. Blir nunna och skiter i allt qnnat.

Trött och gråtfärdig. Vill hem och lägga mig, krypa ner hos katten och bara sova ett par dar. Vill höra av mig men inte vara efterhängsen inte bli avvisad. Vill planera min helg, hur den ska spenderas och med vilka. Rädslan av låta en ”ledig” helg gå till spillo, inte utnyttja den fullt ut. Men jag kan inte för jag vet inte. Vet ingenting om hur de kommer bli. Om de blir nått. Verkar inte så. Är så trött så jag vill gråta lite. Lurar i mig själv att det är så iaf. Jobbat mellan 8-21 varje dag denna veckan. Paniken att jag ska behöva göra de imorgon med. Vill ju se film imorgon! O äta köttbullar med Frida. Vill alltid så mycket. Vill prata om saker men hittar inte rätt person till att. Som förstår och vill lyssna på just det. Imorgon kommer en ny kock. Jag skäms för att släppa in henne här. Det är så skitigt i alla hörn. Jag ska vara själv med henne i flera timmar. Nästan en hel dag. Tänk om jag inte alls tycker om henne som jag gjorde den korta stund jag träffade henne sist.

Vill dricka vin och supa ner mig själv. Bli jättefull och bara skratta åt allt och inget. Har längtat efter de hela sommaren. De ska jag göra näst nästa helg! Punkt slut!

Mia är död nu. Hon 12 inatt. Fick veta det imorrse vid 8. Då hade jag varit vaken en timma redan. Kunde inte somna om. Fast jag verkligen ville sova länge idag så kunde jag inte. Hon dog när jag var med min bästa kompisar, festade och hade kul. Jag kände vid tolv tiden att jag blev lite deppig men trodde bara jag var trött. Nu funderar jag på om det inte var trötthet. Sitter ute hos pappa. Vill gråta men kan inte. Bara nästan. katten är jätte kelig få mig att må lite bättre. bara lite. Sitter och röker och funderar. Jag är så jävla rädd igen. För allt. För att öppna mig. Bli avvisad. Misslyckas. Många dåligt. Vill ringa någon men vet inte vem. Vill berätta att hon är död. Vågar in riktigt säga det högt.

Det har hänt mycket sedan sist. Jag har blivit egenföretagare för snart ett halvår sen. 1 augusti 2012 tog jag och Pappa över caféet helt själva. Vi har lyckats att lyfta det men är inte riktigt framme vid målet ännu. Det är tufft. Riktigt tufft. Jag har förändrats på många sätt. Mognat kanske? Jag har blivit så jävla tråkig! Kan gå och lägga mig halv 8 på kvällen. Sen ligger jag och kollar på någon serie. Blir besatt av serierna jag kollar på. Ganska oroväckande ändå. Att bli så besatt av någonting jag inte kan göra åt. Filmskaparna lär ju älskat mig haha. Detta blir mycket av ett fluminlägg märker jag. Men vet inte riktigt hur jag ska komma tillbaka efter ett halvårs uppehåll. Ha fått problem med att somna på nätterna. Det är jobbigt. Vet inte varför, tycker inte att jag ligger och funderar så mycket heller men de gör jag väl. Jag borde vara så jävla glad! Jag har ett jobb, ett eget café som bara är mitt! En dröm som jag har haft som gått i uppfyllelse men nej. Blir arg på mig själv. Gillar inte att vara arg på mig själv. Det leder ingenvart det heller.  Vill gråta men kan inte. Varje gång jag försöker öppna mig för mamma så börjar hon skratta. Det gör allt bara mycket värre. Gör så att jag kryper in i mg själv. Vill inte prata med kompisar med att. Tänk om jag skulle börja gråta? Nej usch vad jobbigt. Vill inte belamra dem med mina problem heller. De har nog sina egna problem så de bryr sig inte om mina. Iaf inte mina riktiga problem som ligger och gnager på mig. I-landsproblem är lätta att få ur sig och ofta ganska roliga om man tänker efter. ”Roliga” saker är oftast lättast att få ur sig än tragiska. Oftast så vill jag bara skrika ut allting men nej. Kan inte. Är en offentlig person nu. Många vet vem jag är. Blir chockad ibland av att det är så. Obehagligt.  Har aldrig haft det så innan. Har typ varit osynlig nästan. Vill typ att alla ska läsa detta men kommer inte be någon. Kommer inte nämna det. Då är maninte stark nog. Visa sig svag finns inte. Men jag är så trött! I kroppen. Men alla bara du är ung! Du orkar jobba! Det är bra för dig. Jag borde säkert orka att jobba mycket men det gör jag inte. Sätter press på  mig själv med. Har jag inte jobbat varje helg eller nästan varje dag och ungefär 200 timmar i månaden känner jag mig oduglig. Jag kan ju jobba 200 timmar, det har jag gjort innan! Ja men det beyder ju inte att jag mpste göra det. Det är nog inte bra för mig heller. Jag måste ta mig själv tid att träffa kompisar. Träffa nya människor. Borde skaffa mig en pojkvän. Men det är liksom inget man bara skaffar sådär. Jag kan inte flörta överhuvudtaget. Kan inte prata med killar heller för den delen. Jag är inte bland de snyggaste tjejerna som finns så är inte så jätte intressant heller. Tycker inte om mig själv för fem öre så kan inte räkna med att någon annan gör de heller. Men fixa det då. Lär dig tycka om dig själv skulle många sagt. Ställ dig i speglen och säg postiva saker om dig själv varje morgon. Det hjälper inte. Jag kan säga postiva saker om mig själv. Men det är bara det att allt det negativa tar över. Det fanns en tid då det fanns mycket jag var hyffsat nöjd med, med min kropp. Men allt, ALLT det har försvunnit. Vilket har gjort att jag tappat hoppet. Jag försöker peppa mig med att gå ner i vikt. Betalar en massa pengar varje månad så jag ska göra det med. Sätter upp peppande mål och har peppande människor kring mig men jag har inte orken till att jag orkar bry mig längre. Jag är trött på att allt. Trött på min kropp som gör ont överallt hela tiden. Kiar överallt av knoppar som sitter på ryggen och armarna. Lustiga prickar som jag inte vet vad det är. Jag luktar illa med. På fel ställen. Jag skäms och är feg. Har bett mamma om hjälp med att men är för feg för att anvönda det. Läste att de kunde svida. Vill inte det. Så här feg och livrädd att någon ska märka nått och tänka illa om mig. JAg vill göra saker men ingen kan glra det med mig och det gör mig ledd med. Sotter och räkar på att och planerar men har fortfarande ingen att göra det med. Alla andra är två eller fler. Jag är själv. Jag är en. En mobbad jävel som åker utomlands med si pappa över nyår istället för fira med sina bästa vänner. Pga nyårskyssandet. Känner mig alltid utanför. Hatar det.

Avslutar inlägget med att jag vet att jag inte är själv. Jag vet att alla mina bästa kompisar finns där  bara jag ber dem. Men återigen jag ör för feg. Vill nte dela med mig av att så intimt som att vara där och berätta själv. om det är någon som läser bryr jag mig inte så mycket om heller. Förmodligen ser de flesta bara en lång text. Suckar och går vidare ut på nätet..

Hela tiden sitter jag och funderar och kommer alltid på bra saker och svar. Hur jag ska göra när jag ska göra det osv. Men det blir aldrig av. Varför blir det aldrig av? Min mamma är lika dan. Så är det ett släktdrag? Jag håller på att planerar min viktnedgång. Min höst eller en del av den. Delen efter resan när jag vill och hoppas jag har pengar över till att köpa mig en liten hund.

Sitter på tåget påväg till Malmö. Ska vara där tills torsdag. Sitter och funderar på hur mycket drömmar kam påverka en. Jag hade en väldigt speciell dröm igår natt. En dröm som jag blev lite rädd för. Men det var ingen mardröm nej tvärtom. Skulle på ett sätt vilja ha drömmen igen men ändå inte för jag gillade inte sen jag blev i drömmen. Jag är väldigt rädd att jag skulle bli likadan i verkligheten om det skulle hända. Nu är det ungefär noll procent risk att det skulle hända för det är liksom inget normalt. Men ändå! Tänk om liksom. Min dröm var väldigt konstig och jag kommer inte ihåg var den börja men jag minns att jag var i ett stort hus med många människor och att det fanns en dam som bestämde. Resten vill jag inte riktigt skriva ner. Känner mig så himla präktig nu. Men vill inte riktigt komma ihåg drömmen så länge till då jag inte vet hur jag ska behandla eller vad jag ska säga. Usch blir så förvirrad! Hatar att vara det..

Försöker alltid att hålla känslorna instängda och inte tänka på dem. Dessa jobbiga känslor som tvingar ut sig till ibland. Till viss musik en film eller bara helt plötsligt. Vet att jag kan inte få bort själv att jag behöver en till för att men när jag är pratar med en så har jag inte dem känslorna då stänger jag in dem, och oj vad bra jag mår igen helt plötsligt. Sen kommer nått och jag mår dåligt igen men tar jag upp på mötet sen? Nej då sitter jag o babblar om det gamla vanliga och försöker vara pigg och glad som alla ska se en .. Få inte visa på nått vis i vägen att man inte år bra.. Går bara inte. Då hamnar jag i underläge och de vore ju KATASTROF.. Egentligen inte och det vet jag alla mår dåligt och det är inget att skämmas för men varför måste man hela tiden visa sig strak för alla. Jo för att om du visar dig svag kommer vissa att trycka dig ännu mer och tillslut kommer ett uttryck tillbaka och allt blir katastrof. Förstår inte varför att måste vara så komplicerat hela tiden. Livet har sina med och motgångar det vet jag men på ett sätt vill jag inte veta det. Vill liksom inte veta vad som kommer hända i framtiden.

Äntligen har jag fått träffa morfar! Känns så sjukt konstigt att se han såhär. Snart är det en hel vecka sen han åkte. Vet att han mår bra o så just nu och att han är kämpe! Men ändå kan jag inte sluta få dessa mardrömmar där död är med på ett eller annat sätt. Blir lite trött på att nu. Eftersom jag sover dåligt på nätterna så är jag grinig på dagarna sen. Stackars de som måste stå ut med. Men läste i en bok att det är bra med vissa mardrömmar då hjärnan går vidare med det typ. Men vill inte gå vidare ingen har ju dött eller nått. Varför ska jag då drömma om att pappa blir uppäten av flugor/kryp? Det är ju inte så att jag tycker det är kul precis liksom. Sen blir inget bättre av ångesten att missa stora händelser i kompisar liv, o ändå inte göra nått åt att på riktigt även om jag vill! Är det lathet? Kom på nått innan dom gjorde att jag kände mig riktigt patetisk. Jag är 19 år gammal i borde njuta av livet så mycket som möjligt. Snart är ungdoms tiden slut. Jag borde vara ute varje helg eller varannan kanske, dricka ha skoj träffa kompisar o inte tänka på några bekymmer! Men nej, jag ligger o är svintrött varje helg o orkar inte göra ett skit. Lite är det väl pga jobbet men kan inte bara skylla på det. Måste finnas någon annan anledning? Snälla? Vill ku inte att mitt liv ska vara såhär hela tiden.

Haha har verkligen fattat hur beroende man är av mobiler. Särskilt här hemma hos mamma där vi inte har hemtelefon hller. Har nu gått en dag utan min mobil två om räknar igår med. Men då fattade jag inte att de var paj utan trodde bara de var dålig kontakt. Men icke de hha. Nu har jag varit rökfri i tre veckor tror jag. Snart en månad till o med. Känns jätte konstigt. Är numera arbetslös från o med idag då. Jobbade min allra sista dag igår på Kolafabrikens butik.

Nu i helgen var jag i Mellby. Hur mys som helst. Vi har kommit fram till att jag ska flytta in där inne o mamma ut i dusch rummet så Thea kan få mitt rum där ute. Så slipper vi allt gnäll o tjat om det. Innan vi åkte till Mellby fick jag mina första böter.. Jag var på arbetsförmedligrn i Ronneby o parkerade på den stora parkeringen utanför o var skitnervös av någon konstig anledning, mest för jag aldrig varit där förut antar jag. Fick jätte mycket beröm av snubben där inne för jag fyllt i allt hemma innan. Haha duktig tjejja! Efter vi varit på arbetsförmedlingen gick jag o Frida till banken för jag skulle ta ut pengar. Trodde att jag hade tappat bankkortet men de visade sig att de låg i ett fack i väskan hela tiden haha. Jag märkte inte den fina lappen på fönstret på bilen förren vi var på väg till Fridas jobb. Fick såån panik att jag trodde jag skulle dö! Tänkte hela tiden har inte 3000 att lägga på detta. Men tur så var det bara 300. Eller bara kan man ju inte säga, men bara jämfört med 3000.